http://www.youtube.com/watch?v=hapJe1qeVZs&feature=related the loner med gary moore

http://www.youtube.com/watch?v=YFQlZht2DU4 tina turner yeah mama

Här om dagen fick jag en konstig panikkänsla i kroppen då jag fann att jag hade glömt när mammas födelsedag var. Jag brukar alltid tända ett litet ljus eller hålla en liten minicermoni för henne den dagen. Hade ju givetvis inte missat det men något kvack till inom mig när jag var ute på mitt rum häromdagen. Har inte känt hennes besök så påtagligt förut kanske var det det... Jag vet inte men hon började mixtra med min cd-spelare och jag bara visste att det var hon. Min mor var väldigt skojfrisk av sig och jag bad henne lite halvsurt att sluta med det där. Sedan skrattade jag, igentligen är jag ju glad för att hon kom ju. Inom mig hörde jag hennes skratt och positiva minnesbilder fyllde hela mitt inre och ännu en del av sorgearbetet sattes igång. Det har gått många många år, men innan processen kunde starta på allvar, så var år av ilska och svek och bitterhet tvungna att brytas ned för att jag skulle kunna se det som var bra med vårt liv tillsammans. Vänta lite....

Så...tillbaka igen... och precis så är det, man blir avbruten för att fortsätta senare. Eller hur?

Man sitter inte stilla och bara sörjer hela tiden, man måste äta sova och leva vidare. Och det är väl det man har så svårt att förstå  strax efter en förlust, varför stannar inte världen? Hur kan ni fortsätta leva som vanligt det har ju inträffat något förfärligt, ser ni inte det!? Bedövad vandrar man omkring medverkande men inte delaktig i något. Vissa stunder blir det bara tomt, och just i tomheten vill man inte ha en god vän som sitter och tjabbar om hur jobbigt det var när deras farmor eller make eller vad det nu är gick bort.

Ett leende, en klapp på axeln, en kram någon som vågar att bara sitta stilla och dela tomheten och tystnaden en stund. För det mesta nu när jag tänker tillbaka fylls jag med ljus och ömhetskänslor då jag tänker på henne men det tog många år. Jag kan ännu inte höra "Ave Maria" utan att gråta lite, tur den inte är en radiodänga.(ha,ha) Nåja men så går livet vidare. Sorgen kan vi behandla men tomheten finns nog alltid kvar i de där stunderna. Men jag är glad för den tiden hon kunde vara mor, glad för den tiden hon orkade ge mig kärlek, glad för stunderna, tacksam för att jag fått en egen dotter att älska och kanske kan jag genom henne lära mig mer om min mor med. Och om mig, förhoppnings vis. Vi har bara varandra til låns en tid i denna världen och ibland tror vi att den tiden är så kort så vi inte hunnit lära varandra någonting...

Men jag vill att ni som läser detta ska veta att ett leende mot en människa kan vara det som räddar deras liv. Ibland behövs inte mycket för att en människa ska få det stödet de behöver, ibland räcker det att bli sedd för den man är just där och just då.

Förstår ni, ett leende mot den bittra gamla tjuriga damen i kön på domus kan vara det som gör henne glad hela dagen, kanske längre. Alla möten är viktiga, har ett syfte och en mening även om de varar bara i en kort sekund så kan de förändra hela livet.

/crow

Jag har inte för avsikt att ge vika en enda tum. Jag kan inte hjälpa andra människor genom att vara negativ och se allt som ett stort bekymmer. Jag är medveten om att det finns problem i världen jag förnekar inte det, men man behöver inte mata sig med mer negativitet än nödvändigt.

Säg mig, hur ska man kunna hjälpa en människa i sorg om man är lika nedstämd själv? Hur ska man kunna hjälpa en annan människa om man inte är positivt inställd till sin förmåga att faktiskt göra det. Alldeles för många människor tenderar att börja "älta sitt skit" då någon annan mår dåligt i stället för att möta dem där de är och kanske till och med våga fråga vad de behöver för att ta sig igenom. Att leva i kärlek är inte alltid roligt det heller, ibland kräver det att man säger en hel del tunga tråkiga sanningar till människor. Det händer mig med men jag anser att det är ett av de säkraste sätten att känna igen en sann vän att de vågar tala om för en vad de ser som man själv kanske missar. En positiv egenskap är då givetvis också om man vågar lyssna på sig själv och andra. Ja det var väl allt för nu.

Jag har ingen aning om varför jag just skrivit detta men ändå.

/crow

Jag är tacksam för :

Min make, mina barn, mina syskon (även om jag är en sopa på att höra av mig ibland) Mina vänner (även dem jag inte känner ännu) Alla snälla människor som kostar på sig att le mot människor de inte känner. Den vackra lilla människan som hjälpte mig på Loe Labero då jag blev sjuk. Ja tacksam för alla er som arbetar för att göra denhär världen vacker på något sätt, för er som även fast det är i tystnad ber för att moder jord ska få leva vidare och tillfriskna. Listan skulle kunna bli väldigt lång men jag tänker ändå sluta läsa tidningen!!!

Jag ger mig.

Detta samhället föder sjuka förvirrade stackars människor och sedan får de ingen hjälp. Jag orkar inte läsa tidningen längre, tror jag ska sluta med det.

Jag menar jag behöver inte läsa den för att veta att världen har blivit galen fullständigt. Så varför mata mig själv med bilder och tankar som bara gör mig sorgsen och besviken och arg och frustrerad och tårögd och vansinnig och förbannad och vinögd och kobent och alldeles virrig darrig stirrig snurrig kraftlös och orkeslös och maktlös!!!

Citerar mönsteråssidorna i min lilla tidning i dag.

"Barnporr ledde till dagsböter

MÖNSTERÅS KOMMUN

Dagsböter blev straffet för den 50-årige man från mönsterås kommun som åtalats för barnpornografibrott.

Mannen uppgav i polisförhör att han fann barnpornografiska bilder på internet. Enligt mannen själv hittade han bilderna av en slump när han sökte efter fotomodeller. När han senare lät bygga om sin dator fördes bilderna över på en cd-skiva som polisen senare beslagtog. I förhören erkände mannen att han haft totalt 61 bilder med barnpornografiskt innehåll. Tingsrätten konstaterar i domen att innehav av barnpornografi har ett betydligt lägre straffvärde än spridning av liknande bilder och därför valde rätten att döma honom till 100 dagsböter à 160 kronor."

 Barnen får betala resten av sina liv utan upprättelse, mannen får ingen vård. Vem får pengarna, barnen? Hur mycket tror ni att barnen uppskattar dem? Får de betalt för fotografierna eller? Ett hån och en skymf är vad detta är! Ren och skär ondska fint paketeread i ett rosa paket från vårt rättsväsende adresserat till våra barn, -Ni har inget värde!

Åt helvete med alltihopa!

/Crow

Jag kräks på på denna världen i dag fy faan vad vi har ställt till det fy faan!!!!

http://www.youtube.com/watch?v=6sa-4A7RrP8&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=_45W-Lq7ftw