Stilla låg skogen med sina åldrade betesmarker och mossprydda stenar. Solen strilade in där den fick mellan åldrade enar och ekträd, allt låg i vila här kunde inget ljud tränga in, endast mitt hjärtslag hördes. Hjärtat slog hårda slag som om det försökte att tvinga sig själv att passa in i omgivningen och nu inte riktigt kunde hitta balansen för att förse min exalterade kropp med tillräkligt syre. Jag klappade mig på bröstet i jämna slag som för att hjälpa det med aklimatiseringen. Jag hade kommit in i något annat, det var inte bara skogen som var närvarande. Röster jag inte hört förr började viska i mitt inre jag började se bilder från tider då sagorna var sanna och tiden räknades i andetag. Framför mina ögon såg jag hur mossan fick liv, hur de visa träden inte längre var skygga för mig. Inte ens stenarna verkade vara stilla och för ett ögonblick kändes det som om stenen jag vilade på ville låta mig sjunka in i den och berätta för mig om glömda, gömda ting. Min kropp tycktes lösas upp och jag kunde inte längre skilja på vart min kropp slutade och allt omkring mig började inte för att det längre hade någon som helst betydelse...

Jag lyssande och fann mig själv sedan framför ett litet träd, det flämtade i sina sista andetag hjälplöst klängande på en gammal gran. Trädets andetag gick in i mina och där i skuggorna blev vi ett. Mina händer rörde inte längre vi trädets bark utan under mina händer låg en döende drake, flämtande och hjälplös. Jag samlade all energi jag förmådde, sände och sände men hörde inom mig en viskande vind:

 -jag dör likt ett träd, men du hörde mig.

Jag frågade vad som hade hänt och blev visad hela historien om när människan slutade tro på sig själv och sina förmågor. Hur krafter vi inte kan se under sekler har gjort oss till varelser vi alldrig var ämnade att bli. Kanske har jag hört talas om detta någon gång förut någonstans för mycket länge sedan kanske känner du igen mina ord. Mitt blod rusade i vild förtvivlan och med grenen krampaktigt i min hand lämnade jag scenen.

Vi är ett nu, för evigt och grenen i min hand är i själva verket en drake, med mod nog att berätta för en enkel bond-jänta om mänskligheten sett ur en Drakens öga. 

/crow

En liten drake fick man med sig hem från skogen i går minsann.

Jodå det blir en saga i alla fall vad det verkar. I kväll kommer den gott folk...

Kramar/crow

Allvaret...

Världen så som vi i väst ser den är illusionen detta kallar vi verkligheten, detta vet alla i skogen!

"Så när du går "ut" i skogen så går du i själva verket hem, du är alltid lika välkommen här."/Enoc

Om du då är rädd för att gå i skogen, vem har då tappat kontakten med verkligheten? Än värre vem ska hjälpa dig att hitta vägen som leder hem om du är vilse?  När du inte längre kan höra träden viska eller djuren tala eller veta varför mossan växer eller vart myrorna bygger sina bon vart rådjurväxlar oftast leder fram till....???? Vart du ska söka skydd, hur du gör upp eld, vilka träd, örter och rötter du kan äta.

Rädsla=okunskap.

Viktig kunskap (har gått förlorad)håller på att gå förlorad i vår värld av maskiner. Vad händer när nuet hittar oss och illusionen brister.

Tja...

Det var alltså dagens positiva inlägg var tvungen att få ur mig det där tydligen, om någon for illa av det jag nyss skrev så välj att se det som ett brev från en dåre rakt ut ur tomma intet. Jag blir inte ledsen över detta längre, jag söker kunskap i stället. Finns många andra som börja göra det samma./Crowsan

Jag läste en artikel nu på morgonen Väldigt liten ska tilläggas,håret reste sig på armarna.

Nu vill jag innan jag fortsätter, förtydliga att jag tycker inte att det är ok att slå sina barn, det är journalistiken som bekymrar mig i detta fallet. Eller den totala bristen på en god sådan!

Här nedan kommer artikeln.

"Mamma låste in sina barn!

När socialsekreterarna skulle ta med sig de tre minderåriga barnen från deras mamma, låste mamman dörren och höll dem inspärrade. Nu åtalas hon för olaga frihetsberövande och för att ha misshandlat barnen.

Det är vice chefsåklagaren Kerstin Eriksson som väckt åtal mot mamman,som är i 35-årsåldern och bosatt i Oskarshamn. Det misstänkta olaga frihetsberövandet inträffade för snart ett år sedan, den 5 april förra året. Det skedde i samband med att två socialsekreterare fanns på plats i mammans bostad under ett så kallat övervakat umgänge, eftersom barnen var omhändertagna enligt LVU, lagen om vård av unga.

Höll fast barnen

När barnen,fyra,sju och åtta år gamla, och socialsekreterarna var på plats i bostaden låste mamman ytterdörren så att de inte kunde ta sig ut. Därmed berövade hon dem friheten,enligt åklagaren. Dessutom drog hon i barnen och höll fast dem för att hindra dem från att lämna bostaden.

Slag i ansiktet

Förutom olaga frihetsberövande åtalas mamman även för att ha misshandlat alla tre barnen vid flera olika tillfällen under 2005 och den yngste även vid ett tillfälle under 2006. Det handlade då, enligt åtalet, om bland annat slag i ansiktet." Slut på artikel.

Tanken...

Så vad är det för fel här, artikeln talar ju bara om ett helt vanligt åtal mot en kvinna som misshandlat sina barn? Bar´ ge di jävlarna, eller hur?!

Nja, jag inbillar mig att inget är så enkelt...

Att en kvinna som står i en situation där hennes barn ska ryckas ifrån henne får en panikattack, kanske inte är så märkligt. Det faktum att hom med de medel hon kunde finna försökte att hålla sina barn kvar hos sig är inte heller märkligt.  Det jag säger här är att vi har ingen aning om vad som hände där hemma. Vid ett omhändertagane av barn gör det ont för alla parter, även för de stackars människor som ska få med sig barnen därifrån.

Vi har heller ingen aning om vad som innefattas i begreppet misshandel i detta fallet. Är kvinnan frisk? Lider hon av alkoholism eller annat missbruk som skadar hennes omdömme?  Det kan vara att hon tagit dem hårt i armen för att få dem att vara stilla när man klär på dem... Det jag säger är att vi vet inget alls om denna familj.

Vi vet inte heller om hon kämpat för att få stöd och hjälp för att hon inte orkar vara ensam med barnen. Vi vet inte ens om hon är ensamstående eller hur!? Vi vet inte vem som bär vittnesmål om misshandeln, ett barn, en släkting en granne. Vi vet inget alls.

Ändå känns det defter man har läst denna artikel som om hon är en dålig människa, hysterisk och dessutom vill ha sina barn hos sig så hon kan fortsätta misshandla dem.

Min misstanke är att hon älskar sina barn över allt annat men behöver hjälp!

Spelar kanske inte så stor roll för nu är hon redan dömd, för alltid.

Oskarshamn är en liten stad och vet någon vem denna kvinna är så blir hon tvungen att flytta nu, om denna familj ska få en chans att läka. Om de nu får en chans över huvutaget!

Ta och fundera lite över detta, är det inte lite mer moget att skriva om något när personen i fråga faktiskt funnits skyldig?

Artikeln lämnar väldigt många paranteser och nästan manar till spekulationer.

Fast jag vet inte hon kanske är en riktig sopa som inte förtjänar att ha barn, ursäkta min ord men det finns faktiskt sådana med därute.

...

Crow