Smula nr1

Nu då jag påbörjar denna skrift är jag fast övertygad om att min uppgift är att söka inspirera och hjälpa männniskor ut ur ett hjälplöst tillstånd. Vi har alla någon gång befunnit oss på en så mörk plats att vi börjar tvivla på vårt intellekt och vår omgivning. vårt ständiga ifrågasättande av oss själva kan vara till gagn eller till fördärv för oss beroende på hur vi väljer att bruka det. Detta tillstånd kan vi hamna i om vi försummat oss själva en längre tid eller låtit andras ideér och åsikter styra vilken väg vi ska gå i våra liv. Det kan uppstå efter en uppsägning eller längre sjukskrivning/arbetslöshet eller efter en svår upplevelse.

Vi mäter oss själva och vårt värde, inte utifrån vilka vi är utan vad vi förväntas prestera. Varför skulle annars en del människor kunna hantera en långtidssjukskrivning medan andra rasar ihop som korthus?

Min resa genom livet har varit kantad av misslyckanden, misstro och martyrskap. Jag har alltid gett upp då det kommit motgångar. Lite för att jag alldrig lärt mig kämpa av mina föräldrar, kanske för att jag kämpat för hårt...

Det är detta jag menar med att ifrågasättande av vår person kan ge frukt om vi väljer att bruka det rätt. Vi kan välja att då, när vi ser oss själva och vågar vara ärliga, låta själen få utrymme. Vi erbjuds en möjlighet att förändra och lättare se urspunget till vår tillvaro och vår del i den.

Många som blir av med sitt arbete upplever att de samtidigt tappar en del av sin identitet. Min åsikt är att så behöver det inte vara. Kanske är det tid att förändra din livsbana, upptäcka nya saker om dig själv som du kan utveckla och vårda. Andra delar av ditt liv kanske behöver få en chans att blomma ut.

För mig har det alltid handlat om att alldrig stanna i min utveckling. Att alltid se till att jag får luckor för reflektion och kraftansamling. Detta är en av de saker som vi städat bort i vårt samhälle, vi hinner alldrig lära oss av våra eller andras misstag. Visst tänker vi idag men allt mer sällan på det djupa plan vi ibland behöver, där inne i vårt eget mörker. Våra hjärtan skriker till oss vad själen behöver, men vi har för bråttom för att stanna upp och lyssna. Alla som har genomgått en större banbrytande upplevelse kan vittna om att det hela började med att de fick plats för reflektion. En kanske liten, men än dock en paus som gjorde att de började med något nytt. Våra kroppar blir sjuka av ett samhälle där vi inte hinner äta näringsriktig mat eller vårda våra familjer och relationer. Alla måste ha mat på bordet, men priset för det kan för många bli på tok för högt. Hörde någonstans någon som sade "Jag tror inte på Gud eller något annat heller för den delen. Vem har tid med det?"

Men jag frågar mig vad som händer med en människa som inte längre kan se, att de har ett större syfte än att gå till jobbet på morgonen. Jag frågar mig vad som händer med den människan om denne förlorar sitt arbete, när arbetet blivit Gud/Gudinna.

Vår identitet är vår egen och måste komma från oss själva, den kan vi alldrig basera på vad vi jobbar med. För att vi ska hitta det, så krävs som sagt tid för reflektion.

Så, man kan ju inte bara bryta och skapa tid man inte har, eller? Jo det är klart att du kan, om du vill och är redo på att det kan komma att förändra hela din tillvaro. Detta på ett sätt du alldrig kunnat föreställa dig, eller vågat drömma om. Kanske kommer du fram till att du är där du vill vara och det är väl bra!

Människans inneboende rädsla för förändring är även det, något som många tråklar med. Vi blir missunsamma de som vågar ta för sig och förverkligar sig själva och uttrycker sig på olika sätt. "Den där tror att han kan allt." eller "Ljuset är på men det är ingen hemma." Kan det vara så att deras uppgift helt enkelt är en annan än din. Att de rent av kan genom sitt märkliga beteende lära dig något. Om vi ser på vår omgivning med ödmjukhet och vakenhet kan vi snart se att vi lär oss alla av varandra, är varandras lärare. Vi måste inte begå alla misstag själva. Vi måste inte uppfinna hjulet två gånger. Vi kan se bra och dåliga saker i vår omgivning och dra lärdom och nytta av den. Dvs om du försöker se vad det rör upp inom dig och varför.

Fortsättning följer...

Ledsen för mitt utbrott i går, är trött.

Just för tillfället verkar det som om bara trista och dystra syner kommer till mig. Saker jag inte vill veta men vet att jag måste veta, haglar ner ända tills jag förmår mig att göra något av det. Ännu så länge så väntar jag, men jag är sällan i vila längre. Jag känner hur jag får distraktion riktad mot mitt arbete för att jag ska sluta, men jag har inget val annat än att kämpa mig igenom ändå. Putta undan det som stör i arbetet, och tråckla vidare i väven. Svårt att hålla kvar min positivism och det känns som om Hel är här för att stanna denna vintern. Hon har helt enkelt bestämt sig för att riva ner mig och bygga upp mig igen och Gudinnan är Gudinnan. Jag vet ju att det är det ända rätta att följa med, men isen runt om mig är tjock och det tar tid. Lager för lager smälts bort, fryser på och smälts bort igen. Jag är henne enormt tacksam för att jag får den här hjälpen men hon visar mig saker jag knappt orkar bära och jag känner mig lite tyngd i mitt inre. Får väl kalla till mig lite Thurs kraft och spränga bort mitt pansar.

Jobbar väldigt djupt med mig själv och världen för tillfället och kan hända skriver jag av mig en del negativitet här emellanåt. Ber om ursäkt kära läsare men det finns inte så många man kan tala med om dessa saker.

Stora kramen till er så länge!

/C