Här om dagen fick jag en konstig panikkänsla i kroppen då jag fann att jag hade glömt när mammas födelsedag var. Jag brukar alltid tända ett litet ljus eller hålla en liten minicermoni för henne den dagen. Hade ju givetvis inte missat det men något kvack till inom mig när jag var ute på mitt rum häromdagen. Har inte känt hennes besök så påtagligt förut kanske var det det... Jag vet inte men hon började mixtra med min cd-spelare och jag bara visste att det var hon. Min mor var väldigt skojfrisk av sig och jag bad henne lite halvsurt att sluta med det där. Sedan skrattade jag, igentligen är jag ju glad för att hon kom ju. Inom mig hörde jag hennes skratt och positiva minnesbilder fyllde hela mitt inre och ännu en del av sorgearbetet sattes igång. Det har gått många många år, men innan processen kunde starta på allvar, så var år av ilska och svek och bitterhet tvungna att brytas ned för att jag skulle kunna se det som var bra med vårt liv tillsammans. Vänta lite....

Så...tillbaka igen... och precis så är det, man blir avbruten för att fortsätta senare. Eller hur?

Man sitter inte stilla och bara sörjer hela tiden, man måste äta sova och leva vidare. Och det är väl det man har så svårt att förstå  strax efter en förlust, varför stannar inte världen? Hur kan ni fortsätta leva som vanligt det har ju inträffat något förfärligt, ser ni inte det!? Bedövad vandrar man omkring medverkande men inte delaktig i något. Vissa stunder blir det bara tomt, och just i tomheten vill man inte ha en god vän som sitter och tjabbar om hur jobbigt det var när deras farmor eller make eller vad det nu är gick bort.

Ett leende, en klapp på axeln, en kram någon som vågar att bara sitta stilla och dela tomheten och tystnaden en stund. För det mesta nu när jag tänker tillbaka fylls jag med ljus och ömhetskänslor då jag tänker på henne men det tog många år. Jag kan ännu inte höra "Ave Maria" utan att gråta lite, tur den inte är en radiodänga.(ha,ha) Nåja men så går livet vidare. Sorgen kan vi behandla men tomheten finns nog alltid kvar i de där stunderna. Men jag är glad för den tiden hon kunde vara mor, glad för den tiden hon orkade ge mig kärlek, glad för stunderna, tacksam för att jag fått en egen dotter att älska och kanske kan jag genom henne lära mig mer om min mor med. Och om mig, förhoppnings vis. Vi har bara varandra til låns en tid i denna världen och ibland tror vi att den tiden är så kort så vi inte hunnit lära varandra någonting...

Men jag vill att ni som läser detta ska veta att ett leende mot en människa kan vara det som räddar deras liv. Ibland behövs inte mycket för att en människa ska få det stödet de behöver, ibland räcker det att bli sedd för den man är just där och just då.

Förstår ni, ett leende mot den bittra gamla tjuriga damen i kön på domus kan vara det som gör henne glad hela dagen, kanske längre. Alla möten är viktiga, har ett syfte och en mening även om de varar bara i en kort sekund så kan de förändra hela livet.

/crow

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Typiskt när man bestämt sig för att skriva lite igen. Nu så blir det lite gjort i kväll igen. ...

Att ingen kunskap är värd något om den inte implementas i verkligheten.       ...

Ja då var det dags att klä ut sig till chefsfru igen. Ja, kanske lite roligt förståss. Det blir ju extra komiskt då min älskade make får lite omväxling, blir lite som att ha en pangbrud till eskort med sig. Fast utan det dåliga samvetet! Ha,ha... Des...

Jajjemen, skam den som ger sig. Hittat en alldeles lagom lite kärlek till resetrumma minsann. Slipper sedan att kånka kring på det stora åbäker jämt. /lycklig kråka, krax krax ...

Vad vi önskar och vill är inte alltid något som vi hinner ägna så mycket tid. Därför tänkte jag att vi tillsammans kunde försöka med några av mångas önskningar sända lite extra kärlek till vissa saker i vår värld. Är du med i omröstningen kommer du ä...