Stilla låg skogen med sina åldrade betesmarker och mossprydda stenar. Solen strilade in där den fick mellan åldrade enar och ekträd, allt låg i vila här kunde inget ljud tränga in, endast mitt hjärtslag hördes. Hjärtat slog hårda slag som om det försökte att tvinga sig själv att passa in i omgivningen och nu inte riktigt kunde hitta balansen för att förse min exalterade kropp med tillräkligt syre. Jag klappade mig på bröstet i jämna slag som för att hjälpa det med aklimatiseringen. Jag hade kommit in i något annat, det var inte bara skogen som var närvarande. Röster jag inte hört förr började viska i mitt inre jag började se bilder från tider då sagorna var sanna och tiden räknades i andetag. Framför mina ögon såg jag hur mossan fick liv, hur de visa träden inte längre var skygga för mig. Inte ens stenarna verkade vara stilla och för ett ögonblick kändes det som om stenen jag vilade på ville låta mig sjunka in i den och berätta för mig om glömda, gömda ting. Min kropp tycktes lösas upp och jag kunde inte längre skilja på vart min kropp slutade och allt omkring mig började inte för att det längre hade någon som helst betydelse...

Jag lyssande och fann mig själv sedan framför ett litet träd, det flämtade i sina sista andetag hjälplöst klängande på en gammal gran. Trädets andetag gick in i mina och där i skuggorna blev vi ett. Mina händer rörde inte längre vi trädets bark utan under mina händer låg en döende drake, flämtande och hjälplös. Jag samlade all energi jag förmådde, sände och sände men hörde inom mig en viskande vind:

 -jag dör likt ett träd, men du hörde mig.

Jag frågade vad som hade hänt och blev visad hela historien om när människan slutade tro på sig själv och sina förmågor. Hur krafter vi inte kan se under sekler har gjort oss till varelser vi alldrig var ämnade att bli. Kanske har jag hört talas om detta någon gång förut någonstans för mycket länge sedan kanske känner du igen mina ord. Mitt blod rusade i vild förtvivlan och med grenen krampaktigt i min hand lämnade jag scenen.

Vi är ett nu, för evigt och grenen i min hand är i själva verket en drake, med mod nog att berätta för en enkel bond-jänta om mänskligheten sett ur en Drakens öga. 

/crow

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Typiskt när man bestämt sig för att skriva lite igen. Nu så blir det lite gjort i kväll igen. ...

Att ingen kunskap är värd något om den inte implementas i verkligheten.       ...

Ja då var det dags att klä ut sig till chefsfru igen. Ja, kanske lite roligt förståss. Det blir ju extra komiskt då min älskade make får lite omväxling, blir lite som att ha en pangbrud till eskort med sig. Fast utan det dåliga samvetet! Ha,ha... Des...

Jajjemen, skam den som ger sig. Hittat en alldeles lagom lite kärlek till resetrumma minsann. Slipper sedan att kånka kring på det stora åbäker jämt. /lycklig kråka, krax krax ...

Vad vi önskar och vill är inte alltid något som vi hinner ägna så mycket tid. Därför tänkte jag att vi tillsammans kunde försöka med några av mångas önskningar sända lite extra kärlek till vissa saker i vår värld. Är du med i omröstningen kommer du ä...